Hemsidan

Dufftownprovning, 2008-11-21, Prästgården Töreboda

“They say Rome was built on seven hills. Dufftown was built on seven stills”.

Med det ordspråket gav kvällens föreläsare och provningsledare, Roger Melander från Maltix i Växjö, de 47 i lyssnarskaran en första bild av vad whisky betyder för Dufftown. Byn som med bara 1 700 invånare är något av världens whiskycentrum där den ligger i hjärtat av Speyside. I dag har den sju aktiva destillerier - Mortlach, Glenfiddich, Balvenie, Dufftown, Glendullan, Pittywaich och Kininvie. Convalmore och Parkmore är nedlagda, fick vi veta.

“Enbart på Glenfiddich tillverkas tio miljoner liter ren alkohol varje år. Det är mer än samtliga destillerier på Islay tillsammans”,  förklarade Melander och redan här kunde anas att den här mannen visste ett och annat om whisky.

Någon timma tidigare - före provningen - hade han introducerat WSMC för en fantastisk liten upphällare, baserad på tysk ingenjörskonst. Precisionen och funktionaliteten imponerade så mycket att klubben köpte tre stycken på stående fot.

Klockan 18.40 låstes sedan porten upp och Michel Lantz passade på att sälja lotter innan gästerna satte sig till bords. Av tre priser lyckades en och samma gäst märkligt nog plocka hem två - förstapriset, en Glenfiddich Solera, samt tredjepriset, sex provningsglas.

Ordförande Petter Svensson hälsade välkomna och sedan var det Roger Melanders tur - nu iklädd kilt tillfället till ära.Roger Melander från Maltix i Växjö Under själva genomgången av Dufftowns destillerier fick vi bland annat veta att  Mortlach var det första destilleri som etablerade sig i staden men att Glenfiddich är störst på det mesta i övrigt. De var bland annat först i Skottland med att börja ta in turister på sin anläggning och Balvenie är ett av få destillerier som fortfarande använder sig av golvmältning (om än mest för syns skull).

Melander berättade också att familjen Grant utöver Glenfiddich och Balvenie också äger ett tredje “hemligt” Dufftowndestilleri, - Kininvie, som ligger insprängt mellan de andra två.

Så började vi närma oss fatlagringstemat. Trots att det finns 300 eksorter i världen görs nittio procent av whisky/bourbonfaten av amerikansk vitek, förklarade Melander. Orsaken är lite förkortat att den amerikanska viteken har egenskaper som de europeiska sorterna inte är i närheten av. Dessutom växer den rakare och snabbare och är således billigare.

1936 började skottarna ana poängen med att köpa begagnade bourbonfat. Eftersom bourbon bara lagras två år och faten enbart används en gång så fanns det ett överflöd av billiga fat i USA. Att whiskyn dessutom blev bättre i dem var en ren bonus. Ett nytt ekfat kostar i dag runt 4 000-5 000 kr, ett begagnat bourbonfat kommer man över för 700-800 kronor och det kan ju sedan användas i 50 år ungefär.

Vi fick också veta att sherryfat tillverkas av europeisk skogsek (sommarek) och vanliga rödvinsfat i regel görs av bergsek (vinterek). Dessa europeiska sorter innehåller mycket tannin vilket ofta är önskvärt i vin, men inte alltid lika fördelaktigt i whisky.

Roger Melander, ekens betydelse för en bra whiskyRoger Melander är en man som gillar de “nödiga” kunskaperna, förklarade han, och beskrev följande samband mellan ämnen i ekträt och smaken på whiskyn: 

Hemicellulosa:
Bildar träsocker under rostningen och bidrar till färgsättningen på drycken.

Lignin:
Ger vaniljtoner och sötma. Det finns mer lignin i amerikansk vitek än i europeisk ek.

Tannin:
Garvsyra. Amerikansk ek innehåller en procent tannin, medan europeisk ek innehåller åtta procent.

Lakton:
Ger knäcksmak, nötighet och krydda.

Guajakol:
Ger rökighet.


Om undertecknad inte missuppfattade Melander kan man vid rostningen av ekträet i viss mån välja vilka av ovanstående ämnen man vill frigöra. Detta genom att vissa smaker framträder vid vissa rostningstemperaturer. 

Kvällens föreläsare levererade en och annan åsikt som stack ut. Till exempel ansåg han att det är bra med temperaturväxlingar i ett lagerhus. “Men det har Mackmyra inte fattat som använder sina bergrum med jämn temperatur. Det kommer ta lång tid innan den whiskyn blir klar”. 

Här var det dags för en bensträckare medan WSMC:s medlemmar raskt serverade kvällens drycker. Det vill säga smakprov från fem av Dufftowns destillerier: Dukat bord :-)

1. Pittyvaich, 1993, Connoisseurs Choice, 12 Yo

2. Glenfiddich Solera Reserve, 15 Yo

3. Mortlach, Flora & Fauna, 16 Yo

4. The Balvenie Portwood, 21 Yo

5. Dufftown ,1976, Dewar Rattray, 32 Yo

Sedan gick det undan när Melander förklarade hur han enbart genom att titta på ett glas whisky kan avgöra alkoholhalt och lagringstid med precision. Likaså om det är refill-fat och om drycken är filtrerad/kylfiltrerad.
Nedanstående är delar av vad som här berättades:

Ben, tårar.....Alkoholhalten fastställer Melander genom att gunga runt vätskan i glaset och sedan studera hinnan/dropparna som blir kvar en bit upp på glaset. Bildas små droppar är det starkt - blir det en hinna är alkoholhalten runt 43 procent.

Efter en stund börjar “hinnan” övergå i droppar som rinner ner i glaset igen. Rinner de snabbt är whiskyn ung och rinner de långsamt är den gammal. 

Är whiskyn blek i färgen kan man lätt säga att det är ett refill-fat som använts flera gånger. En honungsgul färg betyder bourbonfat och bärnstensfärgad whisky kommer från sherryfat.

Anar du ett blåstick i drycken kan man misstänka att det är någon form av rödvinsfat med mycket tannin. 

Nytt för någon var kanske att en icke kylfiltrerad whisky fäller ut är när den späds så pass att alkoholhalten understiger 46 %. 



När det gäller doftteknik nämnde Melander fenomenet som uppstår när man exempelvis  provar flera rökiga whisky samtidigt. När man kommer till de sista känner man inte röken längre på grund av att smaksinnet “vant sig“.
“Men detta är inte enbart av ondo. Då kan man istället hitta andra smaker i bakgrunden som man inte upptäckt annars”. 

Den doftteknik han förespråkar är att köra ner näsan ordentligt i glaset där dofterna faktiskt håller till - utan att suga in för mycket utan låta doften mer eller mindre själv stiga upp i näsan. 

“Ett sätt att åldersbestämma whiskyn med smaken är att forma tungan till en båt och låta whiskyn ligga i den i ca fem sekunder innan man sväljer”. Känns sedan hettan fram på tungan är drycken ung, hettar det bak på tungan är den runt 18-20 år. “...och hettar det inte alls är den svindyr”.

 Whiskyprovare Prästgården Töreboda 21/11-08

Själva provningen skedde ganska fritt där det smakades och doftades kors och tvärs mellan glasen på eget bevåg. En rösträkning visade att den whisky som föll flest i smaken var 21-åringen från Balvenie med 21 röster, tätt följd av Soleran som fick 20. 

Roger Melanders favorit var Dufftownwhiskyn, inte minst för att han föredrog ofiltrerad whisky med hög alkoholhalt där man själv kan ta sig genom hela smakspektrat genom att späda sig ner i alkoholhalt.
Han ansåg också att den optimala lagringstiden för en standardwhisky ligger runt 20 år. Sedan tar fatkaraktären för mycket överhand (med ett antal lysande undantag).
“När det gäller exempelvis Laphroig cask strength är tio års lagring optimalt.” 

Här kunde konstateras att tiden runnit iväg och att det var hög tid för paj, öl och samkväm. Klockan hann bli gott och väl över ett denna fredagsnatt innan den siste gästen lämnade Prästgården i ett snötäckt Töreboda.

Text: Mats Öfwerström
Bild: Örjan Carlsson
© Wadsbo Single Malt Club

Bakåt