Hemsidan

En whiskyälskares "försvarstal"

Är en whisky värd 1000 kr?
Om du måste välja: Kanarieöarna eller Drömwhiskyn?

Stefan Lööf i Umeå är inte som alla andra. Utan att blinka lägger han upp en tusenlapp för en flaska whisky. Stefan är inte rik, han är helt enkelt barnsligt förtjust i whisky. Hellre en rar whisky än en veckas solsemester.
Du som fastnat på 3-400-kronorsnivån, läs en whiskyälskares "försvarstal":
Kan en upplevelse mätas i pengar?

- Jag får ofta frågan: "Hur kan du betala 1000 kronor för en flaska whisky?" För det mesta är det folk som egentligen inte vet så mycket om whisky som undrar. För dem är whisky bara en av många spritsorter man berusar sig på. De köper billigare whisky som Grant's eller Ballantine's, eller amerikanska Jack Daniel's (som uppnått kultstatus i rockvärlden). Vid högtidliga tillfällen blir det en lite dyrare whisky (och för dem då finare). Med andra ord en singelmalt i 400-kronorsklassen som Glenmorangie 10 år eller The Macallan 12 år, men att lägga ner 2-3 gånger så mycket pengar på en whisky är otänkbart. Det som gör att en whisky hamnar i denna prisklass beror oftast på åldern (ju äldre desto dyrare, men inte alltid så) och tillgängligheten (ofta från ett litet eller nedlagt destilleri).

Varför spendera 1000 kronor eller mer på en whisky? För mig handlar det om upplevelser, jag betalar för att få uppleva någonting som jag (oftast) inte kan få för mindre summor. Liksom andra betalar tusentals kronor för att resa, betalar jag för min whisky av samma skäl - för att få uppleva någonting annorlunda. Många invänder då att man dricker ju upp whiskyn och sedan är det över, men är det inte samma sak med en semesterresa efter man har kommit hem igen. Det som då återstår i båda fallen är minnena av upplevelsen.
Jag försjunker ofta i tankar över en särskild whisky jag en gång provat. Ack, att bara höra dess namn frammanar minnen om ljuva frukter, porlande bäckar och den cirkus av smaker som uppenbarade sig i gommen, för mig lika värdefullt som minnena av en resa till Kanarieöarna.
Andra gånger handlar det om att få uppleva historiens vingslag. Att nosa på whiskyn från det för snart 20 år sedan stängda destilleriet Brora i norra högländerna är att få del av det förgångna. Denna 'okända' whisky görs inte mer, lagren försvinner i takt med varje flaska som korkas upp. Kanske får jag en dag berätta för mina barnbarn att jag har druckit Brora, Millburn, Glen Mhor eller någon annan whisky som inte längre görs och få dem att häpna över vilka upplevelser jag haft.

Ibland rör det sig också om whisky från aktiva destillerier. Springbank i Campbeltown producerar enligt mig en av Skottlands allra finaste maltwhiskies, och whiskyn är (lyckligtvis) fortfarande i produktion. För några år sedan gav de ut en variant kallad "100 Proof", en 12-årig whisky där alkoholhalten reducerats ner till 50% med äldre svagare whisky och inte med vatten som annars är sedvanligt (det fanns även en på 57% med samma princip). Denna gudadryck är nog den godaste planeten Jorden producerat och därför ovärderlig för mig. Jag fick ge £150 (2100 skr), alltså betydligt mer än tusenlappen.
En annan maltwhisky jag håller högt är Port Ellen på ön Islay. Detta destilleri är dessvärre inte längre i produktion, på platsen finns numera ett stort mälteri som förser öns övriga destillerier med malt. Jag har en 22-årig Port Ellen från 1978 (utgiven av destilleriet självt) som jag uppskattar mycket. Trots att denna whisky är äldre och kommer från ett nedlagt destilleri var priset betydligt lägre än för ovannämnda Springbank. Priset prickade precis tusenlappen, vilket visar att priset på whisky inte alltid styrs av ålder (eller om destilleriet är nedlagt).

Men den starkaste drivkraften är givetvis mitt stora whiskyintresse. De summor folk lägger ner på skivor, frimärken, sällsynta mynt eller framför allt kläder, är för mig obegripliga. Men vi förenas ändå genom vi satsar på någonting som gör oss glada. Jag vill påpeka att jag inte är rik, inte ens i närheten. Men jag sparar, prioriterar och njuter av det jag sedan inhandlar. Och jag kommer alltid att betala det pris jag känner att någonting är värt för den upplevelse jag får, oavsett om det är en whisky eller någonting annat.

-- Stefan Lööf

Bakåt